projektukraina

Som sagt så gick åren och nu är det 2010, och fortfarande har jag drömmarna att en dag få åka tillbaka till Hope Center i Ukraina. De två veckorna jag hade på Hope Center tillsammans med alla de barn och vuxna som var där den sommaren har förändrat mig som person. Jag är inte lika egoistisk, jag tänker på alla andra mer än jag gjorde innan, och jag kan nu kämpa på ett annat sätt för att göra skillnad än vad jag kunde då, jag är äldre nu och har andra möjligheter att hjälpa till. Denne blogg är ett exempel, att få andra människor att bry sig, att de ska få veta om alla de barn som har det svårt. Vi i Sverige tänker oftast att vi har det svårt, vi kanske inte får den där extra tröjan av mamma, eller vi kanske inte får äta pizza varje dag. Vi är själviska helt enkelt! Det vi ser som tufft och orättvist här ser de i Ukraina som lyx. De klagar inte på samma sätt över samma saker, får dom en godisbit blir de jätte lyckliga, medan vi hade klagat för att vi bara hade fått en och velat ha ännu mer innan vi hade varit nöjda. Detta är något jag vill försöka få ungdomar idag att förstå, att man kanske ska tänka om innan man klagar på något. Vi hade inte klarat av att leva som de i en dag, så tänk på att vi har det bra jämfört med dem, och tänk innan du klagar över något! Det har hjälpt mig, och man kan nog aldrig komma ur det där med att inte klaga, men det har fått mig att tänka på ett annat sätt, att se saker från en annan vinkel.

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv

Jag hade så mycket planer som jag ville skulle bli verklighet, jag ville göra någon mer nytta för alla barnen där nere som hade det svårt. Det kändes så konstigt att jag skulle vara här och ha allting så himla bra medan de hade det så svårt. Men vad skulle jag kunna göra? Jag som 14-åring kunde inte göra något speciellt för att underlätta sakerna i Ukraina. Jag försökte i alla fall att göra vad jag kunde.

Jag var så lycklig över min resa att jag var tvungen att berätta allting flera gånger om. Jag planerade att jag sommaren efter skulle åka tillbaka igen och då stanna hela sommaren på Hope Center. Jag började spara pengar, och jag började skriva brev som jag skulle skicka till olika företag för att försöka få dem att sponsra mig med lite pengar för att kunna få åka tillbaka igen. Men det var mycket drömmar om att få åka tillbaka, och för lite tid och för lite pengar. Det blev tyvärr inget av den där resan sommaren 2007. Mamma tyckte att det blev för mycket då jag åkte med skolan till Makedonien i april 2007, och att vi helt enkelt inte hade råd med ytterligare en resa det året. Sedan var det dags för gymnasiet, som tog tid och jag tjänade inte något vidare med pengar. År efter år gick utan att någonting hände med resan till Ukraina.

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv





ett av alla de pyssel vi gjorde på Hope Center..


halsduk som jag köpte på marknaden i Kiev..

26 juni 2006

Ca: 15.00 - Dagen efter barnen åkt hem var det dags för mig att lämna Hope Center och Ukraina. Det började med en lång bussresa som tog ca tre timmar, väl framme åt vi på Mc donalds innan vi tog tåget till Kiev.

27 juni 2006

Ca: 10.00 - Efter tolv timmar var vi äntligen framme. eftersom vi kom fram så pass tidigt gick runt på en marknad innan vi skulle åka iväg till flygplatsen. Vi tog farväl av de amerikanska ledarna som skulle stanna kvar i staden ett tag till innan de kunde åka flyget hem medan vi svenskar dvs jag, Lena och Ingegärd satte oss i bussen och åkte till flygplatsen. Där väntade vi en lång stund innan vi fick stiga på flyget och flög iväg mot Ungern där vi landade för att byta till flyget som tog oss till Danmark. Väl i Danmark stod Lena’s man Bengt och tog emot oss och skjutsade oss hem till Sverige igen.

Ca: 19.00 - Efter en lång dag med en massa upplevelser var jag så trött att jag bara ville hem och sova, vilket jag inte riktigt lyckades med då jag skulle packa upp och ringa en massa innan jag äntligen fick lägga mig i sängen för att sova.

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv

Veckan jag hade som ledare på Hope Center var verkligen fylld med glädje, sång, dans, lek, pyssel och en massa blandade känslor som sorg och kärlek. Varje dag fick barnen frukost i den stora matsalen. Efter frukosten blev det bibelstund, med en massa sång och dans vid den stora trappan, och vissa dagar hade antingen vi ledare eller några av barnen något speciellt att överraska med, som t.ex. en liten sketch eller liknande. Efter bibelstunden blev det lekar på området eller på stranden som låg 1 km bort. Efter en lång förmiddag blev det lunch och sedan fritid för de större barnen medan de yngre hade vilostund. Ca: en timme efter var det mellis, och sedan dags för en massa pyssel med Lena. Lena hade bett mig hjälpa henne vid pysselstunden vilket jag gjorde för att underlätta för henne. En massa lek efter pysselstunden i väntan på middagen, sen var det dags för ännu mer lek och bus innan barnen skulle hoppa i säng.

På kvällen gick vi ledare runt för att läsa god natt saga, eller sjunga lite för alla barnen, för att sedan säga god natt!

På morgonen gick vi till barnens hus för att hjälpa alla de som ville fixa till håret. Vi borstade det och satte upp det så som de ville ha det. Och så höll allt på hela veckan!

En utav de mellersta dagarna regnade det så mycket hela dagen att vi fick ha bibelstunden i det stora tältet som fanns på gården och istället för att springa ute och leka på kvällen så satt vi och kollade på film inne i matsalen. Filmen var givetvis dubbad till ryska så det var väldigt svårt att förstå och hänga med, men det var en massa glada miner och en massa skratt inne i matsalen den kvällen. Själv var jag tvungen att se filmen igen när jag kom hem till Sverige så att jag skulle veta vad det var jag egentligen hade sett för något.

Pyssel var det väldigt många av barnen som älskade, och ett utav barnens favorit pyssel var att de skulle designa sin egen tygpåse. De skulle skriva sitt namn och sedan var det fritt att rita och måla precis som de ville. Tygpåsarna tog vi ledare sedan hand om, strök dem och fyllde dem i hemlighet med en massa saker, som t. ex shampoo, balsam, tvål, deodorant, hårborste eller kam, hårsnuddar och klämmor, tandkräm, tandborste, leksaker och ett vackert kors ifrån U.S.A. Det finns en väldigt rolig historia om det där korset. Det var som så att en av pojkarna hade sett Lena ha det där korset runt halsen och hade tyckt att det var så fint att han gick fram till henne och sa att han också ville ha ett sådant kors. Lena hade skrattat lite för sig själv och sedan sagt till pojken att ifall han bad till gud om att få ett sådant kors så skulle han kanske få det. Efter någon dag kom pojken fram till Lena igen och sa att han tyckte korset var så fint och att han också ville ha ett sådant, Lena svarade honom på samma sätt som tidigare. Dagen då barnen skulle åka hem delade vi ut alla tygpåsarna till dem, och den lilla pojken kom springandes till Lena med tårar i ögonen och sa,

– Jag bad till gud om att få ett sådant kors som du har och kolla jag fick ett i min tygpåse, och Lena log stort, kramade om pojken och sa:

– Jag sa ju det, och glöm aldrig att gud verkligen älskar dig!

Jag brukar sitta och tänka på den lille pojken och alltid får jag en tår i ögonen och lyckan växer inom mig. Tänk om det vore så här, att dagens barn kunde bli så otroligt lyckliga för en så liten sak istället för att alltid kräva det största av sina föräldrar. Den pojken kommer att göra mig lycklig i så många år framöver, och jag hoppas att jag nu kan förmedla något till er som läser detta, så att ni också tänker om och att ni också känner lyckan!

… fortsättning följer!

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv



Pyssel dax...



Jag tillsammans med Taya...



Taya...



Jag - Midsommarafton på Hope Center...



Natascha och hennes kompis...



Barnens show, sista kvällen...



Barnens show sista kvällen...



Ledarnas show sista kvällen...



Ledarnas show sista kvällen...



Diana och barn framför scenen...



Ledarnas show sista kvällen...



Volleyboll på området...



Fotboll på området...



Vid volleybollplanen...



Samling - bibelstory, musik och sång...

Det kändes verkligen helt otroligt när alla de 400 barnen strömmade ur bussarna. De hade åkt hela vägen från Simferopol, vilket tar ca: 4 timmar med buss från Kerch. Bara tanken på att alla dessa gatubarn skulle få uppleva en hel vecka med en massa bad och lek, massa pyssel, sång och dans och en massa annat de inte var vana vid.

Alla barnen delades upp i fyra åldersgrupper och fick vars sitt stort hus med två stora sovsalar, två stora toalettrum, och en mindre sovsal till deras ledare. Killar och tjejer delades upp och fick vars sitt av de stora sovsalarna och vars sitt utav toalettrummen och alla fick var sin egen säng. Det tog inte lång tid innan de packat upp och var ute på den stora gården för att leka av sig en massa. Känslan av att få vara där och se allt detta var helt obeskrivlig! Det var så fantastiskt att se alla barnens glädje.

… fortsättning följer!

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv

Den allra första dagen var det väldigt lugnt, vi fick våra rum och vi fick vila efter den långa resan. Vi blev indelade i rummen efter kön och hur länge vi skulle stanna, jag fick dela rum med två amerikanskor, Diana och Alicia som var ca 50 och 18år gamla. Självklart drog jag mig mer till Alicia då vi var de två yngsta ledarna. På kvällen gick vi alla ut en runda i Kerch för att kolla på omgivningen lite. Inte förren då började jag att slappna av och kunna prata mer och mer engelska. Ibland kom det ju visserligen ett och annat svenskt ord, men det var inget större problem. De första tre dagarna var vi alla i full gång med att planera en massa inför dagen då barnen skulle komma, det var lekar, scheman, pyssel, sång, dans och en massa aktiviteter som det skulle fixas med. Självklart var vi klara med allt den dagen då barnens bussar stannade utanför Hope Centers grindar, och barnen strömmade in genom de öppnade grindarna!

… fortsättning följer!

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv


 
Lena, Alica och Jag på marknaden i Kerch..



Jag, Lindsey och Alica...



Lindsey och Jag...



Jag och Alica...



Sergey, Tanya och Jag...

Onsdagen den 14 juni -2006:

• 07.00 – samling ute i Norrvidinge hemma hos Lena.

Min syster körde mig och min dåvarande pojkvän dit, sa hej då och körde sedan hem igen. sen var det in i nästa bil för att åka till Kastrup i Köpenhamn med min pojkvän Emil, Lena, hennes man Bengt och Lenas väninna Ingegärd.

• Ca: 8.30 – Framme på flygplatsen och ett långt farväl av Bengt och Emil.

Det blev en lång väntan på flyget, men vi var först på eftersom Ingegärd har svårt att gå och vi fick rullstols hjälp hela vägen till Ukraina.

Först åkte vi flygplan mellan Köpenhamn – Budapest, sedan byta vi flyg och åkte Budapest – Kiev, Ukraina.

Väl på flygplatsen i Ukraina kom Sergej och mötte upp oss och visade vägen till bussen. På bussen satt redan alla amerikanarna så det blev en massa hälsande innan man kunde sätta sig till ro i bussen. Amerikanarna var väl mellan 18 och 50 år gamla så jag var ju verkligen yngst med mina 15 år, men de var väldigt trevliga allihop.

Det blev mat innan det bar iväg till tågstationen i Kiev där vi sedan åkte tåg i ca: 12 timmar för att ta oss ner till halvön Krim. Tågresan var riktigt jobbig, och speciellt lång. Då jag var väldigt blyg av mig och osäker på min engelska så delade jag hytt med Lena och Ingegärd, fast egentligen så sov man väl inte så jätte mycket p.g.a. de obekväma sängarna och det lyhörda tåget.

Torsdag, 15 juni -2006:

Ja efter en tuff natt så rullade vi in på vår slutstation. Sedan blev det en lång och jobbig promenad med allt baggage för att hitta till bussarna. Bussen tog oss från stationen och till slutdestinationen: Hope Center i Kerch. Bussresan tog ca: 5 ½ timme då vi stannade en gång för att få mat och sträcka på benen lite.

Kerch är en väldigt fattig by vilket syntes, visst fanns det också vissa hus som var lite finare men om man jämför med Sverige så var det våra normala hus som var fina där. Men trots det fattiga läget i Kerch så älskade jag verkligen byn fullständigt. Det var verkligen glädje i alla människor trots att läget kanske inte var det bästa för alla.

… fortsättning kommer i veckan!

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv

Hope Center, Ledarnas sovsal   
Hope center, framsidan     
Hope center, baksidan     

Med hjälp av Lena och organisationen Global Action fick jag chansen att följa med Lena och hennes väninna Ingegärd till Ukraina. Det började med att Lena berättade i januari att hon skulle åka ner och frågade ifall jag ville följa med, och självklart blev jag super glad och sprang hem till mamma med en gång. Från en början var mamma lite osäker, med tanke på att det inte var den billigaste resan och hon hade inte direkt jätte mycket pengar att lägga ut bara så där. Men i alla fall satte mamma, Lena och jag oss ner för att diskutera, och vi kom fram till att jag skulle söka bidrag hos olika organisationer för att förenkla det för mamma. EFS bidrog med en femtedel av kostnaderna och Lena själv med lite.

Resan började egentligen redan, då vi åkte in till Landskrona för att ta sprutor mot hepatit A och B, mot fästingar och få någon slags dricka för magen. Sedan åkte jag in till Landskrona två gånger till för att få ytterligare två sprutor mot fästingarna, då det tydligen skulle vara riktigt tufft med de små djuren där nere. Dock träffade jag inte på en enda fästing trots vaccinationen.

Äntligen skulle jag få åka med ända ner till Ukraina. Jag skulle få lära mig och få se en helt ny kultur. Innan hade jag bara varit i länder som Tyskland, Danmark och Grekland, så det var verkligen världens chans och en helt sjuk känsla att få följa med Lena till Ukraina.

… nästa vecka, om resan dit!

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv

Det var ungefär 2002, då min barndomskompis [Pontus] mamma [Anette] frågade mig ifall jag ville testa på något som kallades tisdagsgruppen. Tisdagsgruppen hölls i EFS lokal nere i byn och hölls av Lena och Anette. Och för att testa och se vad det var för något så gick jag dit, och fastnade direkt. På tisdagsgruppen gjorde vi verkligen allt möjligt, pysslade, lagade mat vid de olika ”högtiderna” så som kanelbullens-dag och våffel-dagen, vi sjöng och umgicks och hade riktigt roligt! Då EFS är en kristen organisation så samlades vi i ett rum som vi kallade gröna rummet innan vi åkte hem för att be och prata med gud.

Och eftersom jag var ganska tystlåten och ordentlig så fick jag väldigt bra kontakt med Lena genom åren vilken ledde till att jag började hjälpa henne som ledare för EFS, då hon började bli äldre och äldre och det kom mindre och mindre barn som behövde lite extra hjälp med pyssel och annat. Så jag blev Lenas hjälpande hand, vilket har lett till en mycket bra vänskap både inom EFS och privat.

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv



Jag tillsammans med Lena i Ukraina...

Det var genom Lena och hennes kontakter med Ukraina som hon skaffade brevkompisar till oss på tisdagsgruppen. Alla fick var sin brevvän att skriva till och lära känna, min hette Tanya och bodde i Simferopol som ligger nere på Ukrainas halv ö Krim. Då jag började skriva med henne var hon 17 år gammal och var en av de många gatubarn med föräldrar som antingen var alkoholister eller som helt enkelt bara inte brydde sig. Tanya är en av dem som har fått mycket hjälp nere i Ukraina, hjälp med mat, husrum och utbildning. I augusti 2004 fick Tanya även möjligheten att komma till Sverige, där hon stannade i 17 dagar och bodde hos en dam uppe i Göteborg. Julen 2005 fick jag ett samtal från Lena då hon berättade för mig att Tanya skulle komma till Sverige ännu än gång och att hon denne gången skulle bo hemma hos Lena, och att jag skulle få möjligheten att träffa henne. Det var verkligen som om Gud hört mina böner och förverkligat dem, äntligen skulle jag få träffa Tanya, världens underbaraste tjej.

Vi hade riktigt kul tillsammans den kvällen. Det är verkligen något som påverkat mig och förändrat mitt liv, trots att vi hade svårt att prata så förstod vi precis vad vi menade. Sen den första gången så har jag bara önskat och hoppats på att vi skulle ses igen, och den drömmen gick i uppfyllelse redan sommaren 2006.

Vilket jag berättar mer om i nästa inlägg...

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv



Julpyssel :  Jag och Tanya, hemma hos Lena julen 2005...

Hej igen!

Jag hade ju tänkt ha en stor klädinsamling som jag sedan kommer att skicka ner till barnen i Simferopol, så säg till alla du känner, och det gäller även dig:

Har ni några kläder ni inte använder?

Något som ni kanske har växt ur?

Hade ni tänkt er att ändå slänga era kläder?

Hör då av er, antingen via bloggen: projektukraina,
eller via min mejl: [email protected].

Insamlingen håller på till och med den 12 mars.
Så skynda er att höra av er och skänka kläder. 

Tack på förhand!

/nick/ LoLLo ES3 MK – Bergagymnasiet, Eslöv

Hej, mitt namn är Louise och jag går sista året på gymnasiet.

Det här tänkte jag skulle bli mitt projektarbete!
Dvs en blogg där jag kommer att berätta om gatubarn nere i Ukraina, om en organisation vid namn Global Action, Hope Center – en ”hjälpcentral” på Krim i Ukraina, om mina upplevelser och om min resa till Kerch i Ukraina sommaren 2006.

Jag tänker även att ha en liten klädinsamling under januari – mars, så det är bara att höra av er ifall ni har några plagg som ni vill bidra med till alla de barn i Ukraina som behöver hjälp :)
Kläderna skickas med lastbil ner till Ukraina, tack vare mina kontakter, så ni kan vara 100% säkra på att de kommer dit jag lovat.

 Jag kommer att blogga ungefär två till tre gånger i månaden, så det är bara att hålla utkik och tipsa alla du känner, och har du frågor är det bara att höra av dig :).
Givetvis kommer jag proppa bloggen full med en massa bilder från min resa och på alla arbeten nere i Ukraina de senaste åren.

På återseende!

/nic/ LoLLo ES3 MK –Bergagymnasiet, Eslöv


tro det eller ej, men du kan vara delaktig du också...